1940-talet

Olycksfallslagen utvidgades under vinterkriget i februari 1940. I och med detta kunde alla arbetsolycksfall orsakade av krig eller väpnade konflikter ersättas med stöd av olycksfallsförsäkringen Genast därefter, i mars, när fred redan hade slutits, stiftades ytterligare en lag som garanterade möjlighet till ersättning för kroppsskador orsakade av kriget hos personer som annars inte omfattades av olycksfallsförsäkringen. Den blev snart känd som flygbombningslagen eftersom den huvudsakligen tillämpades på ersättningar för skadade under krigsoperationer på hemmafronten.

Ersättningar till följd av vinterkriget betalades huvudsakligen från statliga medel genom olycksfallsbyrån. Olycksfallsbyråns statistik för 1943 visar att ersättningar betalades till 19 000 sårade, att det fanns 20 000 döda och att tusentals civila miste livet. Totalt fanns det över 40 000 sårade, varav 1 500 dog på militärsjukhus. Det fanns omkring 10 000 änkor och 20000 föräldralösa barn till följd av kriget.

Vinterkriget beräknades ha orsakat permanenta arbetsoförmåga hos cirka 5 000 skadade. För att kunna erbjuda dem vård, rehabilitering och yrkesutbildning inrättades 1941 Invalidstiftelsen. OFF donerade sammanlagt en miljon mark för dess kapitalisering.

OFF:s krigsskadepool som hade avsatt högst 27 miljoner mark som maximalersättning, betalade till slut ersättning för 571 fall, totalt 9,2 miljoner mark, det vill säga cirka en tredjedel av maximalbeloppet. Merparten av ersättningarna gick till skadade under vinterkriget.

1944 inrättade OFF arbetstagarnas olycksfallsförsäkringsnämnd. Syftet var att ge utlåtanden för att harmonisera ersättningspraxis. Nämnden ersattes dock av Ersättningsnämnden för olycksfallsärenden som inrättades i samband med 1948 års olycksfallsförsäkringslag ändrades och som fortfarande är verksam.

Den största nyheten i 1948 års lagändring var att man inte längre gjorde skillnad mellan manuellt och intellektuellt arbete. Detta gjorde att cirka 250 000 tjänstemän omfattades av olycksfallsförsäkringen.

 “den som genom avtal och mot ersättning utför arbete för någon annan, arbetsgivaren, under dennes ledning och övervakning.”

Den nya lagen höjde dessutom ersättningsnivån och förbättrade de svårast funktionshindrades ställning. Livräntan vid skada delades nu mellan en basränta som ersättning för bestående men, samt en tilläggsränta som ersättning för inkomstbortfall.

Lagreformen hade övervägts under hela 1940-talet. Ett av alternativen i betänkandet var att ta olycksfallsförsäkringen helt på statens bekostnad – att dela förlusterna, såsom OFF:s medlemsbolag beskrev idén som de motsatte sig. Från slutet av 1948 fortsatte situationen som tidigare enligt lagen, det vill säga privata försäkringsbolagen fick förlita sig på sina tillgångar.

OFF:s sekreterare var Tauno Angervuo (1943–1945), och representanterna var Toivo Takki (1945) samt J. V. Vakio (1945-1954).