1990-talet

Den svåra ekonomiska depressionen sänkte antalet olycksfall till en rekordlåg nivå. År 1993 sjönk antalet anmälda arbetsolycksfall under 120 000. Även ökningen av arbetslöshet syntes i statistiken: år 1995 var antalet försäkrade arbetstagare det lägsta sedan 1978.

Dåliga tider satte press på den offentliga sektorns ekonomi och i början av decenniet klargjorde social- och hälsovårdsministeriets arbetsgrupp vilka olycksfalls- och trafikförsäkringarnas ersättningsprinciper som gällde för kommunal hälso- och sjukvård. I arbetet bedömdes möjligheten att övergå till partiell eller fullständig kostnadsekvivalens – i praktiken innebar detta att lagstadgade skadeförsäkringssystem skulle betala en del av kostnaderna för den kommunala hälso- och sjukvården.

Arbetsgruppen föreslog slutligen att försäkringssystemen skulle betala 330 miljoner mark i premier varje år, vilket ansågs motsvara de kostnader som vården av skadade medför för den offentliga hälso- och sjukvården. Försäkringssektorn beskrev den avgift som betalades under 1993–1996 som en “plåsterskatt”. Olycksfallsförsäkringen skulle betala hälften av summan.

Utöver den ekonomiska depressionen präglades decenniets första hälft av EU-integrationen. Medlemskapet i EES och sedan från 1995 i EU innebar att konkurrensen inom försäkringssektorn ökade i Finland. För den lagstadgade olycksfallsförsäkringens del började konkurrensen 1999. Samtidigt började försäkringsbolagen själva fastställa sina premietariffer.

På 1990-talet började omstruktureringen av det finländska arbetslivet också: där landet snabbt industrialiserades och urbaniserades under 1960- och 1970-talen, började nu industrins betydelse minska och arbetskraften gick i allt högre grad över till tjänstesektorn. Ändringen återspeglades i trenden med minskningen av antalet arbetsskador med dödlig utgång, eftersom risken för olycksfall i skogs- eller industriarbeten är tre gånger högre än i tjänstesektorn.

1997 skedde betydande förändringar i OFF:s verksamhet. I och med denna reform fick förbundet status av ett enda arbetsolycksfallscentral i linje med EU-kommissionens krav, som måste ombesörja att de försäkrades ställning inte försvagades i den europeiska harmoniseringen. Samtidigt måste man se till att alla parter tolkade lagen på ett enhetligt sätt.

Enligt 64 § i lagen om olycksfallsförsäkring ska “Olycksfallsförsäkringsanstalternas Förbund föra statistik över olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar samt göra undersökningar som främjar förebyggandet av olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar, utredningar om förebyggande insatser och deras effekter samt undersökningar om sambandet mellan försäkringspremierna och risken för olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom.”

Dessutom skiftade OFF:s verksamhet från en organisationsverksamhet i riktning mot samordning mellan det lagstadgade centralorganet och verkställighet av lagar. Ersättning av skador som uppkommer i oförsäkrat arbete överfördes från Statskontoret till OFF, liksom tidigare handläggning av uppehålls- och arbetstillståndsärenden. För att sköta de nya uppgifterna grundades OFF:s ersättningsavdelning.